Man inser inte vad man har förrän man har förlorat det..

Det är kliché så det skriker om det, men det stämmer så jevla bra.
Min flickvän älskade mig och jag älskade verkligen henne.
Men visar jag det så att hon förstår? Eller framför allt, visar jag det på ett sätt som gör hennes kärlek till mig rättvisa?
Jag var ett svin, en människa som inte fanns där. I vått och torrt ska man finnas där för dom man älskar.
Det är också ett talesätt, eller en kliché om man nu vill kalla det så, men det stämmer också så jevla bra.

Jag fanns inte där och jag ångrar det nu på ett sätt som är obeskrivligt svårt. Jag har alltid sett mig själv
som en människa som tror på saker som det här. Att finnas där för dom man älskar, att det man älskar faktiskt
betyder mer än livet självt. Jag hade fel och att lära känna mig själv nu får mig att faktiskt känna ett hat för mig själv.
Ett förakt som är berättigat på alla sätt och vis.

Jag hade allt, och jag sumpade det så totalt att jag inte vet om jag någonsin förtjänar att vara lycklig igen.
Detta är bara en liten del av det jag gjort mot den jag älskade, detaljer som jag inte tänker berätta eftersom jag är egoistisk.
Jag vill behålla det för mig själv så att jag inte tycker synd om mig själv, utan föraktar den människa som jag faktiskt är, eller
den människa som jag blivit genom åren. Vad som hänt mig kan jag inte sätta fingret på och det är inget jag strävar efter att
hitta, utan jag är nöjd med min miserabla situation. Jag kan ogilla mig själv och på det sättet få hennes kärlek för mig att
faktiskt verka ren och vacker. Åter är jag egoistisk, kanske är det människans natur att förstöra den lilla glädje man lyckas fånga.